Det var en gång en prins, och han ville ha sig en prinsessa; men det skulle vara en riktig prinsessa. Så reste lian hela verlden omkring för att finna en sådan; men öfver allt var det något i vägen. Prinsessor fans det godt om, men om det var riktiga prinsessor, kunde han ej rätt komma under fund med, ty alltid var det något, som icke var så alldeles riktiåt. Så kom han nu hem igen och var så bedröfvad, ty han ville så gerna ha en verklig prinsessa.

En afton blef det ett förskräckligt väder; det åskade och blixtrade, och regnet hälde ned, det var' riktigt ohyggligt!

Då knackade det på stadens port, och den gamle kungen gick att öppna.

Det var en prinsessa, som stod utanför. Men, herre min Gud, så hon såg ut af regnet och det svåra vädret! Vattnet strömmade af hennes hår och hennes kläder och rann in vid tån på skon och ut vid hälen, och så sade hon, att hon var en verklig prinsessa.

- Ja, det skola vi nog få veta, tänkte den gamla drottningen ; men hon sade ingenting, utan gick in i sängkammaren, tog upp alla sängkläde¬na och lade en ärt på sängbottnen ; derefter tog hon tjugu madrasser, lade dem ofvan på ärten, och såytter ejderdunsbolster ofvau på madrasserna.

Der skulle nu prinsessan ligga om natten. Om morgonen frågade de henne, huru hon hade sofvit.

- Äh, förskräckligt illa! sade prinsessan. Jag har knappast sofvit en blund på hela natten. Gud vet, hvad som var i sängen ! Jag har legat på någonting hårdt, så att jag är alldeles brun och blå öfver hela kroppen. Det är alldeles förskräckligt!

Nu kunde de se, att det var en riktig prinsessa, efter som hon genom de tjugu madrasserna och de tjugu ejderdunsbolstren hade känt ärten. Så ömskinnad kunde ingen annan än en verklig prinsessa vara.

Prinsen tog henne nu till hustru, ty nu visste han, att han hade en riktig prinsessa, och ärten kom på museum, der den ännu finnes att bese, om ingen tagit bort den.
Se, det var en riktig historia !