- Hvarje gång ett snällt barn dör, kommer en Guds engel ned till jorden, tager det döda barnet på sina armar, breder ut de stora, hvita vingarna, flyger fram öfver alla, de ställen, barnet haft kära, och plockar en hel hand full af blommor, som han för upp till Gud, der de skola blomma ännu vackrare än på jorden.

Den gode Guden trycker alla blommorna till sitt hjerta; men den blomma, som är honom kärast, gifver han en kyss, och då får hon röst och kan sjunga med i den stora lycksaligheten.

Se, allt detta berättade en Guds engel, då han bar ett dödt barn upp till himmeln, och barnet hörde på som i en dröm; och de foro fram öfver de ställen i hemmet, der den lilla hade lekt, och sväfvade genom trädgårdar med vackra blommor.

- Hvilka skola vi nu taga med oss och plantera i himmeln frågade engeln.

Och der stod ett smärt, vackert törnrosträd, men en elak hand hade brutit stammen, så att alla grenarna, fulla af stora, halft utspruckna knoppar, hängde vissna ned rundt omkring det.

- Det stackars trädet! sade barnet. Tag det, så att det kan komma att blomma der uppe hos Gud!

Och engeln tog det, men kysste barnet derför, och den lilla öppnade till hälften sina ögon. De plockade af de rika praktblommorma, men togo äfven den föraktade prestkragen och den vilda styfmorsblomman.

- Nu ha vi blommor! sade barnet, och engeln nickade, men de flögo ännu icke upp till Gud. Det var natt och alldeles tyst; de voro ännu qvar i den stora staden och sväfvade omkring på en af de smalaste gatorna, hvarest det låg hela högar af halm, aska och allt slags bråte; det hade varit flyttningsdag; der lågo tallriksbitär, gipsstycken, trasor och gamla hattkullar, kort sagdt allt som icke såg bra ut.

Och engeln pekade i all denna oreda ned på några skärfvor af en blomkruka och på en jordklimp, som hade fallit ur den och sammanhölls medelst rötterna af en stor, vissen ängsblomma, som alldeles icke dugde och derför kastats ut på gatan.

- Den här taga vii med oss, sade engeln; jag skall berätta dig dess historia, medan vi flyga.

Och så flögo de, och engeln berättade:

- Der nere vid den smala gatan, i den der låga källaren, bodde en fattig, sjuk- gosse; han hade, allt ifrån det han var helt liten, Ständigt varit sängliggande; när han var som allra raskast, kunde han på kryckor gå ett par gånger fram och tillbaka i den lilla kammaren, det var alltsammans. Några dagar under sommarn föllo solstrålarna en half timmes tid in i källarförstugan, och när då den lille gossen satt der och lät den varma solen skina på sig och såg det röda blodet genom sina späda fingrar, som han höll framför ögonen, så hette det: Ja, i dag har han varit ute! - Han kände skogen i dess fagra vårgrönska endast deri;enom, att grannens son förde till honom den första bokqvisten, och denna höll han öfver sitt hufvud och drömde sig då vara under bokarna, der solen sken och fåglarna sjöngo.

En vårdag kom grannens son till honom äfven med ängsblommor, och bland dem var händelsevis en med rot; derför sattes den i en blomkruka och stäldes i fönstret strax invid sängen. Och blomman var planterad af en lycklig hand; hon växte, sköt nya skott och bar hvarje år sina blommor. Hon blef den sjuke gossens vackraste trädgård, hans lilla skatt på denna jord; han vattnade och skötte henne och lagade, att hon fick hvarje solstråle, ända till den sista, som föll in genom det låga fönstret; och blomman sjelf växte in i hans drömmar, ty för honom blommade hon, spred sin doft och gladde öbat; mot henne vände han sig i döden, då vår herre kallade honom. - Ett år har han nu varit hos Gud, ett år har blomman stått glömd i fönstret, vissnat och derför vid flyttningen blifvit utkastad bland soporna på gatan. Och det är den blomman, den fattiga, vissna blomman, som vi tagit med i buketten, ty den blomman har skänkt större glädje än den präktigaste blomma i en drottnings trädgård.

- Men hur vet du allt detta? frågade barnet, som engeln bar upp till himmeln.

- Jag vet det, sade engeln. Jag var ju sjelf den der sjuke, lille gossen, som gick på kryckor! Min blomma känner jag nog igen.

Och barnet öppnade sina ögon helt och hållet och såg in i engelns vackra, glada anlete, och i samma ögonblick voro de i Guds himmel, der det var glädje och lycksalighet. Och Gud tryckte det döda barnet till sitt hjerta, och då fick det vingar som den andre engeln och flög hand i hand med honom; och Gud tryckte alla blommorna till sitt hjerta, men den fattiga, vissna ängsblomman kysste han, och hon fick röst och sjöng med alla englarna, som sväfvade omkring Gud, några helt nära, andra utomkring dessa i stora kretsar, allt längre bort i det oändliga, men alla lika lyckliga. Och alla sjöngo de, små och stora, det snälla, fromma barnet och den fattiga ängsblomman, som hade legat vissen och utkastad i soporna bland flyttningsskräpet på den smala, mörka gatan.